Jag drömde underligt om dig inatt. Jag gick på en gångväg på en innergård omgiven av tegelbyggnader och pelargångar, jag såg dig närma dig från andra hållet, solen stod lågt bakom dig men jag kände igen dig på siluetten. När vi möttes frågade du: Vad gör du här? Inte ifrågasättande utan nyfiket, överraskat. Jag svarade att jag letade efter dig, och frågade om du verkligen var död. Du sa: Ja, men det är ingen fara, det är lugnt och skönt här. Och en gång om dagen kan jag visa mig. Vi satte oss på en bänk på den där grönskande innergården och pratade, och du visade mig ett papper med instruktioner för döda: Det stod att du skulle vänta här i 20 år och sen skulle du fortsätta till himlen. De som dog när de var gamla, 80 år eller mera, hamnade direkt i himlen. Får alla komma till himlen alltså, frågade jag, och du sa ja, alla får komma dit när det är deras tid. Du verkade nöjd, kanske inte glad eller lycklig men tillfreds. Jag vaknade med en märklig och vemodig känsla, som av att ha pratat med dig på riktigt för sista gången. Ändå var drömmen mer drömlik än de flesta.